Vardag

Graviditeten börjar mer och mer tillhöra vardagslivet. Därför fortsätter ivf-resan i vardagsrummet.

Rutin-UL och vi pustar ut

Idag är det första dagen i vecka 19. Jag kommer ihåg när jag längtade efter vecka 16, då skulle bebisen vara 16 cm lång. Nu ska bebisen, enligt uppgift som Fredric hittat, vara stor som en kokosnöt. Det känns overkligt. Ok att magen har växt, men ändå. En kokosnöt?!

I går kom nervositeten över mig igen. Rutinultraljud inplanerat imorse på Östra. Jag har varit duktig på att inte tänka på det alls, men plötsligt är det dagen innan och då är det nervöst.

Vi hastade runt i korridorerna. Jag tyckte att Fredric var lugn och retsam. Senare kom jag på att det är så han är när han är nervös. Det var likadant inför förra ultraljudet. En halvtimme senare pustade vi båda ut. Allt såg bra ut. I början sprattlade den lille på ordentligt, men sedan lugnade han (eller hon) ned sig. Jag kan inte förstå att han faktiskt finns där i magen på mig. Han är ju stor nu. Och jag känner ingenting. Det tyckte Fredric var märkligt, så som han sparkade.

När jag går hem

Idag hade vi möte på jobbet. Vi pratade om när jag går hem, vem som ska ersätta mig och när. Jag går hem. Det känns komstigt. Det har aldrig varit jag som ska gå hem på mammaledighet. Efteråt lunchade jag med chefen som frågade hur länge jag hade tänk vara ledig. -Ett år, svarade jag och mös.

Surprise

Jag tänker mest hela tiden på graviditeten eller något som har med den att göra. Mammakläder, barnvagn, aktuell vecka, föräldraledighet, känna-efter i magen... Ändå kommer det som en överaskande tanke då och då. Ja just det, shit jag är ju gravid. Dra upp tröjan och titta ner. Ja se där, där är magen. På mig. Vad märkligt!

Piratpengar efterlyses

Ända sedan dag ett har jag varit extra sugen på salt godis. Först djungelvrål, men det kändes inte helt hunda. Nu vet jag vad jag vill ha. Piratpengar! Så gott. Tyvärr har jag insett att de är svåra att hitta. Jag letar vidare.

Jag börjar bli mer och mer sugen på sushi också. Egentligen är det helt ok att äta sushi som gravid numera. Men det tar ändå emot lite. Jag väntar på en underbar sushi i februari.

Lustigt nog är jag inte alls sugen på alkohol. Inte det minsta. Jag som är så förtjust i både öl och vin.

Vecka 16

Idag startar vecka 16. Jag väntar på att få känna några rörelser i magen. Det känns som ilningar ibland. Men det kan inte vara några rörelser, så har jag känt i flera veckor. Två gånger, när jag duschat, har det känts som små nyp i magen. Vad nu det kan vara?

Annars är den största nyheten att jag bara använder mamma-jeans nu. Jag har lånat två par av lillasyster, som hon så sött låtit bli att lägga upp för att de skulle passa mig. Jeansen är underbart sköna, inga mer vanliga jeans med uppknäppt knapp för min del.

Andra trimestern

Någon gång den senaste veckan spatserade vi in i andra trimestern. Det känns bra. En tredjedel avverkad. Vi planerar på lite smått. Funderar på barnvagn och så. Men tanken på att en liten bebis ska flytta in här i februari känns löjligt overklig. Jag tror det när jag ser det.

Jag är på gott humör och njuter av min hårda kula till mage.

I backspegeln

Tiden innan graviditeten känns avlägsen. Sorgen och identiteten "ofrivilligt barnlös" minskar. Jag kan tänka "Var det verkligen så jobbigt?". Men jo, det vet jag att det var. Riktigt pissigt jobbigt och sorgligt. Det är skönt att det är över nu.

Alla ledsna dagar. De fula känslorna; avundsjuka, missundsamhet och därmed också skammen över att tänka och känna så. Värst var dagarna med kladdig äcklig ångest. Det enda som hjälpte då var att tänka att det förmodligen kommer att kännas lite lite bättre imorgon.

Jag tänker på hur jag undvikit att träffa vissa vänner av rädsla för att få "fel" frågor och därmed brista. Tiden räknades i cykler. Inte planera in vadsomhelst på potentiella värsta-dagar.

Ändå tycker jag att det började kännas bättre redan i våras. Kanske för att vi berättat för fler och fler.

Jag vill inte vältra mig i sorg, och tänker knappt alls på den tiden nu. Men det är väldigt jobbigt när den största önskan är att få barn och misslyckanden avlöser varandra, år efter år. Jag vill komma ihåg att det har varit jobbigt, det har trots allt gett mig en del också och jag är inte bitter. Jag tror och hoppas att jag har blivit mer ödmjuk och inte tar saker för givet som jag kanske skulle gjort annars. Jag tänker också på alla de jag har träffat som fortfarande kämpar på.

Jag är väldigt facinerad av hela ivf-processen och jag är så tacksam att det lyckades för oss. Vem vet om det blir fler ivfer i framtiden.

Nu ser vi framåt.

Hos frisören

Igår var jag hos frisören. Han frågade flera gånger vad som hänt sen sist och så. Jag berättade att vi gift oss. Till slut berättade jag att jag är gravid. -Det syns, sade han.

Alltså, jag tycker väldigt mycket om att magen är som det är, även om det kanske till stor del beror på den lilla överstimulerningen. När jag är privat har jag gärna hyffsat tighta toppar. Men jag trodde faktiskt att det inte syntes något i de tre blusar/tunikor jag nu alternerar på jobbet, men en tjusig scarf till. Jag vill inte att kollegorna ska veta något så här tidigt. Det skulle kunna bli dumt. Nu inser jag ju att det är självklart att de vet. Det trodde jag faktiskt inte.

Trött

Jag är så oerhört trött. Måste sova.

Idag är vi i vecka 11+0. Jag förstår inte om det innebär att vi är i vecka 12 eller 11. Det betyder att vi har avverkat 11 veckor och 0 dagar. Då kan man ju tycka att vi påbörjar vecka 12 idag. När jag fyller i en sådan där graviditetsuträkning säger den att vi är i vecka 12, men på ett annat ställe säger den att vecka 11+0 innebär att man är i vecka 11. Kanske verkar obetydligt. Men för mig är det viktigt.

Och puh igen

Efter lite surfande och läsande i några böcker insåg jag, vilket jag redan visste, att det är rätt så vanligt med olika blödningar under graviditeten. Och oftast går det bra. Det finns de som blöder rejält där det också går bra. Det kan sluta tråkigt också.

I morse åkte jag till Carlanderska för att lämna blodprov. Jag var lite mindre nervös än i helgen. Jag fick följa med barnmorskan in på rummet för att kolla vem jag skulle träffa. Jag passade på att fråga om flytningen och vår tråkiga historia. Hon tittade på mig och sade: -Hoppa upp här. Jag fick ett snabbt ultraljud, precis som jag önskat. Hon sade att det oftast inte är någon fara, men att det är skönt att veta i vilket fall. Det såg bra ut. Hjärtat slog och den lille rörde på sig. Längden var normal för vår vecka.

Jag tackade om och om igen och gick ut med ett leende på läpparna och väntade på att bli stucken i armen.

Lite orolig

Igår kväll fick jag en liten brun flytning. Det är tydligen vanligt under graviditeten, och är troligen inget att oroa sig för. Men ändå. Det är så typiskt.

Imorgon ska jag lämna blodprov igen. Då ska jag höra vad de säger om det.

Overkligt

Det här känns både overkligt och överväldigande. Hur kom egentligen den där lilla efterlängtade figuren in i min mage, och vad håller han på med där? Rör sig och sprattlar?! Så konstigt!

Puh

Det gick bra. Vi såg hjärtat som tickade på. Och den lille sprattlade som bara den med både armar och ben. Det var skönt att se. Läkaren visade om igen när jag ville se en gång till.

Det här var verkligen skönt. Nu går vi in i vecka 11. Vi har kommit längre än förra gången och utsikterna ser bra ut.

Nervös

Usch, snart ska vi på ultraljud igen. Jag lyckades hålla nervositeten borta tills igår kväll. Nu är jag orolig. Jag vet att det är större chans att det ser bra ut. Men ändå. Det kan gå på två sätt, bra eller dåligt.

Ska jag blunda?

Inskriven

Igår var jag på inskrivning på Majorna MVC. Vår barnmorska var jättetrevlig. Hon hade inte full koll på ivf, så jag fick förklara vad långtidsodling innebär och att nej ISCI (mikroinjektion) är en variant av ivf och det har jag inte gjort.

Vi pratade om alkohol och hälsa. Och vårt missfall. Hon erbjöd att vi skulle få komma på ultraljud i nästa vecka. Jättesnällt. Då kommer vi att vara precis i början av vecka 11. Ser allt bra ut då innebär det att vi har kommit förbi veckan då det gick illa förra gången. Det vore skönt.

Idag ska jag tillbaka och lämna blodprov. Egentligen skulle jag göra det igår. Men deras centrifug fungerade inte riktigt. Därför ska jag lämna blod idag direkt innan det transporteras vidare.

Det kändes märkligt att gå in i korridoren och väntrummet. Som förbjuden mark för mig. Där satt en rejält gravid tjej och en annan tjej med en liten liten bebis.

Vecka 10

Idag är första dagen i vecka 10. Förra gången kom vi inte längre än till vecka 10. Det vore så skönt att få passera denna gången. Imorgon är det dags för inskrivning. Denna gången ska vi gå hos MVC i Majorna. I första hand för att få hamna i en föräldragrupp där vi bor. Jag är nästan helt säker på att det inte blir något ultraljud imorgon. Det är lika bra det. Jag orkar inte det just nu. Det är som det är ändå. Vi känner oss inställda på att det ska gå bra nu.

Jag mår fortfarande illa då och då. Oftast på kvällen. Jag känner mig inte så snygg direkt. Magen är fortfarande rätt stor. Det tycker jag är trevligt. Skönt att få en antydan till rund mage direkt istället för flera veckor där man bara känner sig fet. Nu är jag rund och fet istället.

Det rullar på

Nu är vi i vecka 9. Det känns verkligen konstigt allt det här. Jag hänger inte riktigt med. Nu är jag inte lika orolig längre. Orkar inte. Skiter i det. Jag njuter.

Idag fick vi papper hem från mvc. Infoblad om föräldrapeng och att man inte ska dricka alkohol. Nej, det hade jag inte tänkt. Vet med säkerhet att jag inte druckit sedan innan äggen odlades fram. Jag förstår mig inte på hur de där föräldrapengarna räknas ut. Antar att det ger sig. Alla andra verkar ju ha stenkoll.

För övrigt mår jag illa ibland. Inte så att jag kräks, men tillräckligt obehagligt för att jag skulle föredra att inte må illa. Fast det gör jag ju så gärna. Hit me!

Identitet gravid? Vad är det?

Jag börjar så smått förstå att jag faktiskt är gravid. Illamående och svullen mage gör sitt till. Ändå sitter gamla tankar i. På ett sätt känns det som om graviditeten kommer plötsligt på. Redan nu? Oj, oj.


Redan? Det var för tusan snart tre år sedan jag slutade med p-piller. Jag kan knappt förstå det. Jag tror att den tiden av sorg och ofrivillig barnlöshet sitter i. Jag kommer faktiskt knappt ihåg hur det var när jag inte hade stenkoll på cykeldagar, och en liten sorg alltid fanns med mig.

Avbokad på Sahlgrenska och inskriven på mvc

Idag ringde jag till Sahlgrenska och avboka vår inplanerade behandling direkt efter sommaren. Tanken var att jag skulle hämta ut spray och sprutor redan nu och börja med sprayen under semestern. Det är ju inte alls aktuellt nu.

Jag tror att jag pratade med samma barnmorska som jag pratade med när jag bröt ihop efter vårt andra misslyckande. Inte för att hon skulle känna igen och komma ihåg mig, men det kändes ändå trevligt. Hon var väldigt glad och lyckanskade oss om och om igen.

Jag pratade även med mvc i Majorna, där jag fick en tid bokad för inskrivning. Spännande!

Underbart

Tillbaka från ultraljudet. Jag var så rädd. Det gick så bra. Vi såg en liten plutt på 8 mm och hjärtat tickade på. Jag kan knappt tro att det är sant.

Nervös

Usch, vad nervös jag är. I eftermiddag ska vi på ultraljud. Jag har inte tänkt så mycket på det innan. Men idag blev jag riktigt nervös. Det måste gå bra. Det måste det.

Illamående?

Igår och idag har jag mått lite illa. Inte så mycket att jag kräkts, men en smått obehaglig illamåendekänsla har jag till och från. Räknas det? Idag har jag haft två sea-band på mig. De ska hjälpa mot graviditetsillamående och åksjuka. De ser ut som två små svettband runt handlederna. Jag tror inte att de hjälpte. Hela förmiddagen mådde jag illa, och åt upp hela dagsransonen med tomater som jag tagit med. Vid lunch avslutade jag sea-band-försöket.

Jag känner mig inte så mysig, illamående och magont löser av varandra. Ibland samtidigt. Jag vill krypa in under täcket.

Ont i magen, trött och orolig

Jag har varit helt däckad i helgen. Sovit och sovit. När jag har orkat hålla ögonen öppna har jag läst deckare. Några gånger har jag fått rejält ont i magen. Så ont att jag har blivit ledsen och trott att det ska gå illa. Men inget har hänt.

Imorgon ska vi på ultraljud på Carlanderska. I början tänkte jag inte så mycket på det. Det var så långt fram och kändes avlägset. Nu är det bara en dag kvar. Jag är orolig. Egentligen tycker jag om ultraljud. Det är intressant att se äggblåsor, livmoder eller vad det nu är man ska titta efter. Men när det är ett levande embryo vi ska titta på blir jag orolig. Vi har gjort det här en gång tidigare. Vi har en erfarenhet av detta. Och det var hemskt. Jag kommer ihåg allt som hände den dagen, men vägrar att tänka på det.

Det är ändå störst chans att det faktiskt går bra. Det måste gå bra. I vilket fall ska det bli skönt att få det här gjort.

Vi kliver in i vecka 7

Först svullnade jag upp några dagar innan testdagen. Då funderade jag över det. Några dagar efter att vi testat plus minskade magen igen. Då funderade jag över det.

Symptom just nu: Öm i brösten. Öm i magen (ibland rejält). Jag går upp och kissar på natten (händer aldrig annars). Jättetrött. Sugen på satlakrits (det är jag iof annars också. Ibland anar jag mig till ett litet illamående, men det förmodligen inbillning.

Det skulle vara så skönt om någon kunde säga: -Jag vet med säkerhet att detta kommer att gå bra. I februari föds er lilla bebis. Njut nu och oroa dig inte. Nu oroar jag mig inte så jättemycket. Det var värre första veckan efter plusset, då vågade jag knappt gå på toaletten.

Om en vecka är det dags för ultraljud på Carlanderska. Det ingår i ivfen. Jag har så klart hoppats på att det ska bli aktuellt med ett sådant ultraljud igen. Men jag har valt att inte tänka på det. Förtränger det. Tar det då. Jag har en erfarenhet av graviditet och sådant ultraljud. Sorg. Nu vill jag ha glädje.

Summa sumarum mår jag ändå riktigt bra nu, och njuter lite då och då. Tänk ändå att det funkade. Att den lilla blastocysten fastnade.

Öm och oro

Första dagen var jag jätteglad och nöjd över plusset. Det spelade inte så stor roll vad som skulle hända sedan. Plusset var allt. Den känslan höll i sig en dag. Jag är fortfarande jätteglad över att det funkade på fjärde försöket. Jag började faktiskt misströsta och funderade över om det någonsin skulle gå. Nu vet jag att embryot kan fästa med ivf för oss. Det är jag oerhört glad över.

Men. Nu vill jag så otroligt mycket att det här ska gå bra. Det måste gå bra. Jag oroar mig. Jag har som mensvärk i magen. Det är tydligen oerhört vanligt. Men ändå. Jag oroar mig. I natt vaknade jag och hade rejäl värk. Jag var övertygad om att det var kört och gick upp. Nej, inget hände.

Mer googlande på gravid och menvärk. Ytterligare mer info om att det är vanligt. Men jag oroar mig.

Komma ut som gravid

I helgen var jag i Berlin med jobbet. Ett tag inbillade jag mig att det skulle gå att dölja magen med några nyinshoppade toppar. Icke. Egentligen tycker jag inte att man ska fråga om någon är gravid, men med den här magen kan jag inte klandra någon. Jag berättade och sa precis som det är. Att vi har gjort ivf och är nygravida även om det inte ser ut så.

Jag gillar inte riktigt att mina kollegor som jag inte alls känner särskilt väl vet om graviditeten så här tidigt.

+ som i Gravid

I går var vår testdag. Det blev ett tydligt men lite svagt plus. Jag kan inte beskriva känslan. Ofattbart. Det gick inte in. Morgonen var galen ändå. Vi gick upp kl. 5.00, då Fredric skulle med tåget kl. 6.00. Snabbt graviditetstest, jiho för plusset och sedan kasta sig iväg till Centralen. Väl där upptäckte vi att Fredrics dator inte alls låg i väskan. Rejäl panik, vad göra. Gasen i botten genom Götatunneln upp till lägenheten och tillbaka, på tio minuter. Jag fattar inte hur, men det gick.

Sedan åkte jag till jobbet och satt där som ett fån med hemligt flin. Jag ringde till lillasyster som anade att det var goda nyheter då jag ringde. Senare samtal med mamma. När hon sa att det är du verkligen värd efter allt, darrade jag på läppen och fick blänk i ögonen.

Mitt på dagen ringde en barnmorska från Carlanderska för att höra om resultatet. Det kändes nästan som om jag ljög när jag sa att jag var gravid. Jag förstår det inte. Vi fick en tid för ultraljud, men det vill jag inte tänka på. Nu njuter jag över plusset och är jätteglad för det. Nästan så att det räcker, hur makabert låter inte det? Vi har kämpat så för att komma hit.

På kvällen fixade jag med blommor och annat smått inför fotograferingen av vår lägenhet. Efter ett tag började jag fundera över plusset. Det bleknade på testet. Hade jag verkligen sett rätt? Jag har ju gjort flera test genom åren, och vet hur de funkar. Men hur var det egentligen? Jag hade för mig att det skulle ligga ett test hemma någonstans. Efter lite letande hittade jag det. Jag testade direkt, och fick ett rejält och ståtligt plus. Skönt!

I morgon åker jag till Berlin med jobbet. Inte helt rätt timing med allt som händer just nu. Men det kan vara skönt att koppla bort lite. Det känns konstigt med min stora mage. Folk kommer absolut undra. Det är inget som jag tänker bry mig om. Men det är lurigt att hitta kläder som passar.

Jag sväller

Idag har jag en rutig blus på mig. Jag tänkte att rutmönstret skulle förvilla och trolla bort magen. I morse var blusen lite lös, men tydligt annorlunda än i vanliga fall. Nu spricker den snart.

Svullen

Min mage är jättestor. Verkligen stor. Skulle jag vara gravid är det helt ok. Men att gå och gömma en gravidliknande mage, när det inte är så är inte alls roligt. Bara att vänta och se.

Jag pratade med Carlanderska igår för att höra om det kan vara något farligt, en infektion eller så. Tydligen hade jag 17 äggblåsor. Förmodligen är det äggstockarna som är svullna. Vila ordinerad.

Artificiella symptom

Det som är bra med vaggisarna är att jag vet att alla symptom kommer från dem, och att jag inte behöver fundera och känna efter.

Det som är dåligt med vaggisarna är att jag inte kan låta bli att fundera och känna efter. Jag är spänd i magen och brösten. Hur var det egentligen förra gången? Magen är mycket svullen nu. Nästan så att jag förväntar mig att någon ska fråga om jag är gravid. Det avråder jag från, mitt svar på den frågan är en rak vänster. Det här är alldeles för spännande för mig. Tänk om det har funkat, och att det är nu det börjar. Det låter för bra för att vara sant. I vilket fall ska det bli skönt med sommar nu.

Några tycker att ruvarperioden är den bästa. Det tycker inte jag. Jag gillar sprutperioden bäst. Då ligger fokus på att ta sprutor, vilket jag tycker är roligt, man är nära slutet på behandlingen och alla möjligheter finns fortfarande öppna.

Sista veckan under ruvarperioden gillar jag inte alls. Då närmar jag mig avgrunden. Frågan är om jag ska hoppa själv genom att testa, eller vänta på att bli knuffad.

En blastocyst i magen

I morse hade de fortfarande inte ringt från Carlanderska. Grönt ljus. Jag åkte tidigt eftersom det är Göteborgsvarvet idag. Det var knappt någon trafik alls så jag var där en timme innan.

Vi var några stycket som skulle fä ägg tillbaka. Jag låg länge i sängen och läste tidingar. Så var det dags. Det var den läkaren som jag träffat en gång tidigare, han som inte tyckte att vi skulle sätta tillbaka två på en gång. Han berättade att förutom den blastocyst som skulle sättas tillbaka idag hade vi nu två i frysen. Dessutom fanns det en tredje som de skulle se hur den utvecklade sig under dagen. Kanske en till till frysen alltså. Vilket bra resultat!

Jag frågade om det fanns möjlighet att ta ett foto där inne. Det gick bra. Inne på plats presenterade de sig. En labbkvinna (som fått min kamera) presenterade sig som vikarierande fotograf. Det tyckte jag var jätteroligt. Blastocysten dök upp på skärmen och kvinnan fotade. Sedan var det som vanligt. Ultraljud och återförande av embryot. Det gick bra.

Tänk att vi fick tre, kanske fyra, fina blastocyster.

Våra små

Jag undrar hur våra små har det där i sitt skåp, eller var de befinner sig. Saknar de mig? Det är annorlunda nu när det är längre tid mellan plock och återförande. Vid vanlig tvådagarsodling går första dagen åt till att ha ont i magen i soffan, andra till att pusta ut och tredje dagen till telefonångest och sedan att pusta ut igen då allt förhoppningsvis gått bra.

Vad jag vet är att i tisdags var åtta ägg befruktade. De tittar inte på dem varje dag sade kvinnan jag pratade med. Det borde vara så att de tittar till dem idag torsdag eller på fredag innan lördag. Eller? I vilket fall har de inte ringt och det är så positivt som det kan vara just nu.

Äggplock på Carlanderska

Denna gången var jag inte i närheten lika nervös som förra gången. Jag funderade lite på om det skulle göra mer ont. Vad jag har förstått kan det variera ordentligt från gång till gång.

På Carlanderska gör de långtidsodling, dvs man sätter tillbaka embryot 5 dagar efter äggplocket istället för vanliga 2 dagar. Efter 5 dagar har embryot delat sig en massa gånger och statistiskt har man något större chanser om man får tillbaka ett långtidsodlat embryo, en blastocyst. Det vill vi gärna ha. Problemet är att för att långtidsodling ska bli aktuellt måste man få ut många ägg. Flera faller bort under proceduren och risken är att det inte är något embryo som klarar sig under förvaringen i 5 dagar. Jag hoppades alltså på många ägg.

Vi var på plats på Carlanderska på morgonen, och fick ett eget litet bås. Det är lite mer mysigt och ompysslande på Carlanderska än på Sahlgrenska. Sen var det det vanliga; på med skjorta och strumpor, värktabletter, kanyl i armen och värmedyna på magen. Jag låg i sängen och Fredric lutade sig tillbaka i fåtöljen.

Så var det dags. Det var vår läkare som skulle göra äggplocket. Han är bra. Det var många i rummet, jag förstod inte vem som hade vilken roll. En tjej presenterade sig och berättade att det var hon som var från labb. Jag gillar labbfolket. När jag fick morfinet mådde jag bra. Fredric höll mig i kinden, en kvinna höll mig i foten och en annan kvinna pratade mycket. Jag ville helst bara titta på skärmen med äggblåsorna.

Några äggblåsor punkterades. Det fanns många äggblåsor. Bra. Så sa labbtjejen något från rummet bredvid och en tv-skärm uppe vid taket sattes på. Där var ett ägg. Runt och fint, perfekt. Bilden byttes och fem ägg visades samtidigt, vi hade fortfarande flera äggblåsor kvar. Jag blev glad. För att komma åt sista äggblåsan på höger sida skulle "hålla fot"-kvinnan trycka på magen. Det gjorde ont. Jag bad om mer morfin, och kände mig lite busig.

På andra sidan fanns det inte lika många äggblåsor. Jag kände mig förvirrad. Efter ultraljudet några dagar innan trodde jag att höger sida hade många och vänster få. Nu var det tvärt om. Hur hade det gått till, funderade jag i morfindimman.

När det var klart leddes jag tillbaka till sängen och den sköna värmedynan. Jag var yr. Vi var glada och nöjda, det måste ha blivit en god skörd.

Efter en stund fick vi reda på att det blev 11 ägg. Verkligen över förväntan. Det innebar att det kan bli aktuellt med långtidsodling. Vi fick en tid för återförande på lördag. Om färre än 6 ägg blev befruktade skulle det bli en vanlig återföring på onsdag, två dagar efter äp. Ytterligare en nervös och hoppfull väntan på att de inte ska ringa.

Nu vet vi att hela 8 ägg befruktades. Det trodde jag verkligen inte. Så otroligt bra. Nu gäller det att de delar sig bra så att det på lördag åtminstone finns en fin blastocyst kvar.

Ultraljud

I morse var jag på det andra ultraljudet inför äggplock. Det var en annan läkare den här gången. Han var trevlig. Jag såg direkt på skärmen att det såg bra ut. Jag kan göra de här undersökningarna själv nu. Han räknade inte exakt hur många äggblåsor det var, men uppskattade det till ungefär 12 st. Det gjorde jag också. Det blir alltså äggplock på måndag som planerat.

Jag tog upp frågan med att sätta tillbaka två embryon. Jag trodde att det skulle gå bra eftersom vi har misslyckats tre gånger nu. Men det kunde jag fet-glömma (ha, ivf-skämt). Jag hörde direkt på honom att det inte skulle gå att tjata det till sig. Han menade att det ser så bra ut för oss att det är alldeles för hög risk för tvillinggraviditet. När jag kopplar bort hjärnan tycker ju jag att det vore toppen med tvillingar, men det är så klart en riskgraviditet och ska helst undvikas. Jag vet.

Jag påpekade att även om det ser bra ut så har vi ju faktiskt misslyckats tre gånger. Han menade att vi inte skulle snabba på att få barn, det behövs flera försök. (Snabba på!? Hallå, drygt två och ett halvt år!) Nåja, det var trevligt att prata med honom, och han var väldigt positiv till våra chanser. Han sa att han blev glad när han såg mig. Vad nu det betyder? Jag blev också glad.

Efteråt träffade jag barnmorskan (den käcka) för planering. Nu gäller det att följa planen och ta rätt sprutor de sista dagarna. Själva ägglossningssprutan ska tas kl. 20.00 (exakt) på lördag kväll. Då är vi på bröllop. Jag kommer nog vara den enda som har en spruta i handväskan. Det finns ett akutnummer att ringa om något strular med den sprutan. Det var skönt, för jag har funderat på det. Jag har bara en sådan spruta.

Enligt barnmorskan var det inga problem alls att dricka alkohol nu. Snarare tvärt om, njut och må bra. Jag ska ändå hålla mig till vinet till maten. -Kanske är det det sista du dricker på länge, sade hon och log. -Ja vi får se, sade jag.

Redan igång

Det blev en flygande start på Carlanderska. Redan i onsdags var jag på kort intro med barnmorska, hämtade ut alla preparat och tog den första sprutan. Bara dagen efter att vi hastigt bestämt oss för att köra ett försök på Carlanderska.

Det kanske verkar lite tokigt att betala dyrt för ett försök på Carlanderska nu, när vi är inbokade för nästa Sahlgrenskaförsök efter sommaren. Som jag ser det är det inget alternativ att fundera över. När möjligheten finns att göra detta privata försök, ja då måste vi helt enkelt ta den möjligheten. Kanske svider det extra mycket om det misslyckas. Men alternativet att aktivt välja bort det här försöket finns bara inte.

Vid de två tillfällen jag har varit på Carlanderska under denna behandlingen har jag träffat samma barnmorska. Vi träffade henne även under utredningen. Hon är lite klämkäck, men väldigt trevlig. När jag träffade henne för att lära mig deras sprutor pratade vi om hur bra det var att vi kunde starta upp så snabbt. Då da hon något i stil med: -Ja, nu kanske du får vara gravid i sommar istället, det skulle väl vara härligt? Jag hajjade verkligen till när hon sade det. Det slog mig att jag hade faktiskt inte tänkt att det skulle kunna vara så.

Imorse var jag på ultraljud för att se hur äggblåsorna mognar. Det var ungefär sex större och några mindre. Läkaren var nöjd med det och dosen ska inte ändras. Jag ser det som ett gott tecken att dosen ska vara oförändrad. Dels tror jag att det är bättre att ligga på en och samma dos istället för att ändra. Dessutom är jag otroligt glad för att jag svarar på denna dosen. Det innebär att det finns utrymme för högre doser om det skulle vara så att det behövs i ytterligare ivf-behandlingar.

Efter ultraljudet träffade jag den käcka barnmorskan för sprutgenomgång igen. Nu ska jag ta en annan spruta också, på morgonen. Den stoppar upp så att en naturlig ägglossning inte sker. Den sprutan var lite besvärligare än de jag använt tidigare. Inte alls lika vass. Jag tryckte in nålen sakta som jag brukar göra. Men det hände inget först. Jag fick ta i ordentligt. Låter kanske otäckt, men jag är övertygad om att de flesta lätt skulle fixa det.

När jag satt i väntrummet kom en tjej in som jag tror skulle på äggplock. Jag blev faktiskt lite avundsjuk. Tänkte att det skulle vara skönt att få lägga sig ned. Jag är så trött idag.

Hit och dit och tillbaka igen

Gårdagen var helt tokig. Mensdag 1 och därmed halvtråkigt humör.

Jag ringde till Sahlgrenska för att meddela att vår fet inte funkat, och höra om vi hinner med en hel stimulering direkt innan semestern. Jag hade tom med mig nässprayen till jobbet för att kunna börja direkt vid klarttecken. Tyvärr var det fullbokat, överbokat, tokbokat. Så det gick inte. Jag blev väldigt förvånad, hade inte tänkt på det som ett alternativ. Vi planerades in till direkt efter sommaruppehållet. Spraystart under semestern för att vara redo när de öppnar.

Besviken men inte helt nedslagen ringde jag till vigselbokningen för Rådhuset (jo, vi ska GIFTA oss, tjoho). Vi kan inte skicka in anmälan innan hinderprövningspapprena kommit från Skatteverket. Förra veckan fanns det tio platser kvar till vår lördag. Jag ville alltså kolla att det fortfarande fanns platser kvar. Inbjudningarna till familjen skulle postas samma dag. Tja, små marginaler. Kvinnan meddelar att det finns tre platser kvar. Gulp! Inte en chans att det finns plats för oss om några dagar när vi kan posta anmälan alltså. Jag frågar om det finns möjlighet att reservera en plats. Kvinnan säger att hon inte brukar göra så för att det ska vara samma chans för alla. Jag vet inte vad eller varför, men hon säger att hon kan sätta in en lapp i pärmen med våra namn. Och därmed räddar hon mig. Ett nej där och då hade inneburit avgrunden för mig efter att precis ha misslyckats på tredje ivf-återföringen och fått besked om att vi inte kan fortsätta förrän om fyra månader. Jag är otroligt tacksam.

Som en vild chansning mailade jag till Carlanderska för att höra om det möjligtvis skulle gå att göra ett försök där före sommaren. Jo tjena, säkert. Men kanske, kanske. De brukar ringa upp senare samma dag. Dags att krama mobilen igen och hoppas på samtal denna gång.

Såklart var det inplanerat jobbmöte och utvecklingssamtal just den här dagen, dag 1. Piss alltså. Men det gick riktigt bra. Jag kände mig på hyffsat gott humör, och hoppades att Carlanderska skulle vänta med att ringa tills efter mötena.

Efter utvecklingssamtalet promenerade jag iväg och postade inbjudningarna som vi formulerade och scrappade ihop kvällen innan. Jag passade på att köpa frimärke till ett eventuellt postande av intyg och anmälan till Rådhuset. Anmälningsblanketten skrevs ut.

På eftermiddagen ringde Carlanderska och meddelade att vi visst kunde köra en omgång före sommaren. Med början nästa dag. Hoppsan, oj då måste vi bestämma oss nästan nu på en gång alltså. Samtal med Fredric och vägande för och emot. Hur göra? Vi kör.

Nytt samtal med Carlanderska. Det blir korta metoden. Sprutor direkt utan spray. Tid för sprutskola dagen efter. Jag har inte använt deras preparat innan.

När det var dags att åka hem var jag helt skakig, känslorna och tankarna snurrande runt. Shit, vad fort allt händer. Det är lika bra det. Oj, oj. Kära nån.

Tjugo över fem vittjar jag brevlådan och ser ett kuvert från Skatteverket. Kopplar inte alls. Är det ett komplement till deklarationen? Våra intyg såklart! Skitbra. Fredric kastar sig iväg till träningen. Jag fyller i lappen och prisar mig själv som förberett så bra med frimärke, kuvert och anmälningslappen. Spring bort till Jaegersdroffsplatsen och postlådan med tömning 18.00.

Springer tillbaka i värmen och slinker svettig in på bostadsrättsförmedlingens årsstämma där jag väljs in till styrelsen.

Sen är jag helt slut.

Pre-ledsen

Denna ruvningen känns väldigt lik den förra. Inga symptom. De senaste dagarna har jag tänkt på hur det var förra gången. Hur ledsen jag blev. Jag har inte tillåtit mig att tro att det har funkat denna gången. Igår började mensvärken. Jag blev ledsen i förväg. Inte så mycket. Idag känns det lite bättre igen.

Ruvardag 8

Tiden rullar på. Det har varit fullt upp det sista. Jag har inte riktigt hunnit med att fundera på hur det ska gå den här gången. Det är nog lika bra det. Känningar så här långt; öm i magen till och från. I övrigt inget särskilt.

Jag ruvar igen

Gårdagen var nervös till en början. Det är konstigt det här med fet. Jag vet sedan länge ungefär vilken dag det ska bli av. När jag har fått utslag på ägglossningsstickan vet jag att det blir fet tre dagar senare. Förhoppningsvis. Det är just det där att man inte vet säkert om embryot ska klara upptiningen. Vi åker nästan dagligen förbi SU. Och jag kan inte tänka att imorgon ska jag dit. Jag vet ju inte.

Jag försökte lugna mig och tänka att det inte alls är konstigt om de ringer och säger att det inte blir av. Det skulle nästan vara konstigare om de inte ringde. Förmiddagen bestod av illamående, svett och en dunkande puls. När det ringer till min mobil eller en mobil i närheten raspar det i radion på jobbet. Det hände åtskilliga gånger igår. Ingen SU. När klockan var mycket och jag började ana att det skulle bli av ringde Fredric. Jag ryckte till så nacken sträcktes och hjärtat åkte upp i halsen. Ingen SU.

Denna gången följde Fredric med. Solen sken när jag hämtade upp honom. Vi hittade ingen parkering, inte ens på vår parkering. Jag sprang in i förväg. Det var med stor lättnad jag sträckte mig fram i disken och såg mitt namn på listan. Skönt. Det gick snabbt. Jag hann knappt sätt mig förrän vi ropades upp. Jag följde vant efter barnmorskan som placerade mig i sängen längst in av tre i ett rum. Jag bytte om till rocken och strumporna och fotade mig själv med mobilen.

Efter en liten stund kom Fredric in till mig. Vi slöade och läste skvallertidiningar. När tjejerna in sängarna innan mig var klara blev det vår tur. Vi hämtades av en labb-tjej som hette Elin. Hon var trevlig. Vi gick in i slussen. Jag tänkte på hur det var när jag stod där och väntade på äggplocket. Vad rädd jag var då.

Återförandet gick snabbt som vanligt. Det känns knappt. Det kändes bra att Fredric var med. Tyvärr använde inte denna läkaren ultraljudsskärmen, så Fredric fick inte se hur det ser ut. Och jag som hade tänkt att vi skulle fota skärmen. Fredric oroade sig för att labbtjejen skulle snubbla och tappa röret med embryot. Det gick bra.

Efteråt kändes det så skönt. Men lite overkligt faktiskt. Det gör det fortfarande. Jag tänker knappt alls på att jag ruvar nu.

Tänk om

Tänk om det vore så att det är nu, snart, som vår graviditet börjar. Resan mot det som ska bli vårt efterlängtade barn. Det är verkligen en svindlande tanke.

Magtitt

Jag sprang på en kollega som jag tycker mycket om. Vi har inte setts på väldigt länge, men hon känner till vår situation. Vi hejade förvånat, och så kom den, magtitten. För ett ögonblick tittade hon på min mage. Usch, jag avskyr det och kände obehag. Jag klandrar henne inte, det var såklart i välmening. Och jag har också tittat på magar och funderat många gånger. Det går på automatik. Men jag tycker inte om det.

Det närmar sig FET-tider

Förra veckan ringde jag till SU för att justera i planeringen. Det verkar bli en vecka senare än vi först trodde. Som vanligt var det telefonkö. Jag blev lite stissig när jag tänkte på mitt förra samtal med dem. Inte gråta nu, inte gråta nu. Det gick bra.

Humöret, hoppet och tankarna växlar verkligen. Härom veckan kände jag mig inte alls hoppful. Den kladdiga ångesten gjorde sig påmind. Jag försökte att tänka på att det nog känns bättre om någon dag. Och så blev det. Nu är jag på bra humör igen. Ja, ganska glad faktiskt.

De sista dagarna har jag kommit att tänka på att det faktiskt kan vara så att vår graviditet börjar nu. Att all väntan och kämpande är över. Men jag tror inte att det kommer lyckas. Orkar faktiskt inte tro det.

Vi har bara ett embryo i frysen nu. Det kan ju hända att det inte klarar sig. Jag tror att jag kan ta det i så fall. Förra gången hade varit värre. Om inget av våra två hade klarat sig. Det känns som att om vårt enda inte klarar sig när det förra gjorde det, ja då hör det till oddsen i så fall.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på om det skulle lyckas nu. Med vår sista frysis. Det skulle kännas bra att inte lämna någon i frysen. Göra rent hus liksom. Men jag tillåter mig inte att tro att det skulle bli så otroligt bra bara för att det skulle "passa bra". Nej, att det skulle lyckas för att det passar så bra just då, eller att det skulle lyckas för att det inte alls passar den månaden, det har jag lagt bakom mig sedan länge. Funkar det så funkar det. Ödet hit och ödet dit ger jag inte mycket för.

Hopp

Skvallertidningarna skriver mycket om kändismammor och kändisgraviditeter nu. Det finns två som jag känner stor glädje för och som faktiskt ger mig hopp. Jennifer Lopez och Nicole Kidman. Om jag inte har helt fel har JLo gjort ivf. Jag gissar att hon har gjort flera försök eftersom de fick tvåäggstvillingar. Och Nicole Kidman har ju missfall, utomkveds och många år av försök bakom sig. De ger mig hopp och inspiration.

Vardag

Nu har det gått en dryg vecka sedan jag freakade ut. Vad hände egentligen? Det känns avlägset nu. Det var allt den dagen. Jag antar att jag behövde det. Släppa på allt. Nu är vi inne i vardagen igen. Jag kan känna glädje över mycket; att fixa hemma, vara i solen och Fredric. Så klart finns det grå molnet kvar. Det går an.

Gryende kämparglöd

Idag känns det lite bättre. Jag känner mig fortfarande skakig från urladdningen igår. Vet inte riktigt vad som hände. Det brast på något sätt. Det förvånar mig faktiskt lite. Jag har känt mig riktigt avslappnad de senaste månaderna. Särskilt under vår härliga skidsemester.

Jag somnade som en stock igår, men kände mig inte alls utvilad i förmiddags. En gubbe på jobbet drog med mig på lunchpromenad. Det var skönt. Nu börjar kämparglöden komma tillbaka.Vi är ju inne i detta nu. Om det är ett eller ett par försök till som krävs vore det väl själva den om vi inte orkade med sista biten efter allt det här jobbiga vi varit med om.

Igår fick jag jättefina tulpaner av Fredric. Jag blir glad när jag tänker på dem.

Tårar

Det gick inte denna gången heller. Jag blev väldigt besviken. De sista två dagarna trodde jag att det hade funkat. Det har jag iof trott många gånger förr. Den här gången var det tyngre.

Eftersom jag inte alltid kan ringa ostört på jobbet testade jag att ringa till Sahlgrenska i bilen imorse. Jag hoppades på att få en tid för vår sista frysis redan i nästa cykel. Det var överbokat den veckan så vi måste vänta ytterligare en månad. Jag blev jättebesviken. Det känns som om det blir så mycket hopp på den då. Det är ju inte ens säkert att den klarar att tinas upp. Barnmorskan var jättesnäll, och pratade länge trots att telefonkön var lång.

Jag frågade om vi kan få göra en ivf-stimulering nu före frysisen istället. Men då grät jag så mycket att hon nog inte hörde vad jag sa. Jag vet att de inte gör så. Hon sa att vi med största sannorlikhet hinner med en ivf-stimulering innan sommaren, om det behövs. Bra.

Dagen har varit hemsk. Tårarna har kommit så snart jag tänkt på allt det här. Nu har jag i alla fall pratat och kramats med Fredric, så det känns bättre. Det ska bli skönt att få sova och vakna till en ny dag imorgon.

Jag blir galen

Jag vet så väl hur dessa dagar brukar vara. Tyvärr. Men nu orkar jag inte mer. Jag växlar mellan att inte våga gå på toaletten och att springa dit så fort jag känner något, vad som helst. Det här driver mig till vansinne.

Tankarna glider iväg stup i ett. Ena stunden tänker jag på hur jag ska spendera mina mammadagar, vilka bebiskläder jag vill köpa och vilket namn vi ska välja. Nästa sekund vaknar jag upp och bannar mig själv. Tänker istället på mensvärk och hur jag berättar för Fredric att det inte har funkat, den här gången heller. Ja i så fall får jag dricka vin till helgen. Det skulle ju vara gott. Men det tröstar inte.

Väntan

Nä, nu orkar jag inte vänta mer. De senaste dagarna har jag inte känt någonting. Inget. Mindre än i vanliga fall. Idag har jag ont i magen, vilket jag är väl medveten om att det kan vara både bra och dåligt. Suck.

Symptomletardagar

Jaha, så var man här igen. Dags att känna efter. Det är forfarande hyffsat tidigt, men inte omöjligt för symptom. Jag är inte nöjd. Det jag ser som positivt är att jag har haft ont i magen i snart fyra dagar. Det varierar lite till och från. I övrigt inget. Kanske är jag mer känslig. Men det är jag ju alltid. Idag är det ruvardag 7.

Identitet

Det tar verkligen emot att skriva eller säga orden "ofrivillig barnlöshet". Jag vill inte vara det och jag tycker inte om orden. Det känns som en diagnos, kanske är det det är. Innebörden är jag däremot välbekant med. Under de här åren som har gått har den sorgen växt in och blivit en del av min identitet. Jag kan vara glad och lycklig, men den finns där som ett litet mörkt moln. Jag vill inte bära på den längre, jag vill kunna lägga den bakom mig och låta den vara där. Det skulle kännas bra. När det här är över tror jag att jag skulle kunna uppskatta den här tiden och erfarenheten. Kanske.

Jag tänker på om det nu har funkat denna gången. Jag tänker fram till plusset, det är målet. Det skulle kännas så märkligt att istället ha identiteten gravid. Jag tycker inte om barnlösheten. Men jag är van vid den, jag vet hur den känns och vad den innebär. Jag kan den, det är en märklig trygghet.

Jag ruvar

I veckan har vi varit i Branäs och åkt skidor. Det var härligt. Några dagar med strålande sol och många kilometer i skidspåren. Jag har knappt tänkt på det stundande FET. Under veckan fick vi tid på fredag. Perfekt timing då vi skulle åka hem på tordagen. När vi åkte hem fick jag några korta ångestattacker av nervositet.

Vi hade två embryon i frysen. Det är ca 70-80% chans att ett embryo klarar att tinas. Med två st i frysen hade vi goda odds. De tinar ett i taget. och förhoppningsvis skulle det räcka att tina ett. Jag skulle vara på plats 13.30. Om det är så illa att inget embryo klarat sig ringer de innan det. Det var en nervös fredag förmiddag. Jag växlade med att stirra tomt framför mig och försöka få tiden att gå. Jag vågade inte gå på toaletten. När klockan passerat 11 började jag ana att det skulle bli av. -Oj, är jag redo för detta? Det har känts så avlägset de senaste veckorna. Nu var vi plötsligt där. Jag bestämde mig för att hålla ut en timme till. Sedan skulle jag anteckna på tavlan att jag skulle vara borta på eftermiddagen och stänga ner för dagen. Timmen gick utan att telefonen ringde. Yes! Jag pratade med Fredric och gav mig av.

Vid Sahlgrenska fanns det flera lediga platser på min favoritparkering. Ja, jag har en sådan nu. När jag visade mitt högkostnadskort i kassan kikade jag efter mitt namn då kvinnan bockade av mig på listan över de som skulle göra äggåterföring. Japp, där var mitt namn. Skönt. Jag fick sitta länge i väntrummet. Personalen beklagade att det var förseningar. Det gjorde mig ingenting.

Jag var en av de sista som blev uppropade. Det var den norska barnmorskan som hade hand om oss. Hon är min favorit. Jag bytte om till skjortan och de långa strumporna och lade mig på min brits. En tjej till hamnade i britsen bredvid, bakom skynket. Jag läste en skvallertidning och blundade sedan. Jag somnade. Efter en stunds slumrande vaknade jag till och hörde snart mitt namn. Det var dags. Jag kände mig yrvaken. Det var en labbkvinna som hämtade mig. Jag var nyfiken på vilken läkade det skulle vara. Det var en kvinna som jag inte träffat tidigare. Både läkaren och labbkvinnan var trevliga. Labbkvinna berättade att det första tinade embryot klarat sig bra. Vi hade alltså ett kvar i frysen. Jag blev glad och lite förvånad.

Jag höll ul-apparaten mot magen och kikade på skärmen. Läkare sa att livmodern och slemhinnan såg fin ut. Jag såg hur katetern kom in i livmodern. Stämningen var väldigt glad och trevlig. Jag tänkte att om detta ska lyckas någon gång måste det ju vara vid ett sådant här tillfälle. Jag såg hur ägget placerades mitt i livmodern. Det var en vit prick. Jag ville inte släppa den med blicken. Efteråt fick jag massvis av lyckönskningar. Jag gick tillbaka och bytte om. Så snart jag kom ut i solskenet ringde jag till Fredric. Nu ruvar jag.

Confession time

När jag var gravid såg jag ett erbjudande för gravida på någon sida. Man skulle få något nummer av tidningen Vi föräldrar -gravid. Jag anmälde mig glatt där. Och fick en tidning hem. Vad jag inte visste var att det automatiskt genererades en prenumeration på vanliga tidningen Vi föräldrar.

Sen fick jag missfall, och någon gång i den vevan började alltså Vi föräldrar dimpa ner i brevlådan. Inte helt lyckat! Jag blir inte ledsen när den kommer, jag tycker om att läsa den. Men det känns skumt. Lite som förbjuden mark. Och jag kan bara inte ta mig för att avboka den. Det tar emot. Jag tänker att snart ska jag ändå läsa den. Men tiden går. Huruvida jag tycker att den är bra är en annan sak.

Rädd

Till en början tyckte jag att det var frustrerande att vänta på FET. Jag ville fortsätta direkt. Nu har den här mellanperioden sjunkt in och slutligen blivit ganska behaglig. Vi har varit i Italien och ska snart åka till fjällen. Jag tränar igen och ser fram emot våren. Men nu närmar det sig FET. Det gör mig rädd. Och smått förväntansfull. Jag vill inte tänka på det just nu utan skjuter undan tankarna så snart de kommer. Ibland.

Försoning

Jag och gamla vännen är vänner igen. Vi har väl inte direkt varit osams och därmed inte heller slutit fred. Den sista tiden har vi pratat strunt precis som förut. Det tar jag som att det är bra igen, jag förutsätter att hon känner likadant.

Sista tiden har jag funderat på det att jag stör mig och blir sårad av vissa kommentarer. Jag vet att det inte är illa menat och att jag är orättvist selektiv med vems ord jag reagerar på. Nu hade jag kommit fram till att jag inte ska tänka mer på vad folk säger (för det är ju så lätt). Men nu när vi är i mellanperioden tänker jag inte så mycket och känner mig gladare.

Ändå. Igår sa en gravid vän som är väl medveten om hur det ligger till, att det är så hemskt att vara gravid. Usch och fy. Jag vet att hon uttrycker sig på det sättet vad det än gäller. Men ändå, hon sa nästan "ge er inte in på detta". Det som sårar mig är att hon inte tänker på att jag är så skör när det gäller sånt. Det har vi pratat mycket om. Nu har jag skrivit om det och hoppas att det innebär att jag släpper de tankarna med denna punkt.

Annars är det rätt så bra nu. Vi var i trevliga Treviso i helgen och annat roligt ligger i kalendern under våren. Så på det hela mår jag ganska bra.

Om honom

Han fick sitt namn för snart två år sedan. Vi pratar om honom som om han redan fanns. Vi pratar om vad han ska göra och hur han är. Det känns som att han redan finns. Men ändå inte. Vi väntar bara på att han ska komma.

Mellanperiod

Jag måste tänka och räkna efter för att veta vilken dag jag är på. Det känns ovant. Jag som brukar ha stenkoll. Nu är vi i en mellanperiod. Det är ingen vanlig cykel eftersom kroppen inte har hunnit komma in i gamla hormonvanor efter ivfen. Det är bara att vänta och se när den är i takt igen. Efter missfallet kom den in i regelbundna cykler nästan direkt. Det är bra.

Tankarna finns såklart där ändå även om det blir ett litet avbrott.

Lyckolista

Jag ska skriva en lyckolista. En lista över de händelser som jag ser allra mest fram emot. När jag är där och får bocka av tänker jag njuta extra mycket. Återkommer.

Bloggläsande igen

Tidigare bestämde jag mig för att inte läsa ivf-bloggar, eftersom det kan vara deppigt ibland. Det gick inte så bra. Jag läser fortfarande. Det får gå. Jag tycker om att läsa dem. Jag känner en gemenskap. Det är skönt att veta att man inte är ensam med sorgen och alla knäppa tankar. Och det är riktigt roligt när någon lyckas. Det gör mig glad och hoppfull. Tänk att få skriva: Efter x ivfer lyckades vi och väntar nu vårt första barn. När det blir min tur att skriva så, då är jag världens lyckligaste.

I natt drömde jag

Innan jag somnade i natt tänkte jag att om vi ska få ett barn vill jag drömma om det nu. Som ett tecken. Det gjorde jag. Fredric skulle parkera bilen med barnvagnen i, och jag bar på en liten kille. Jag höll honom hårt. Jag tog på honom tjockare kläder när det blev kallt. Och sedan skulle jag byta blöja.


Jag var glad när jag vaknade.

Ovissheten är jobbig

Det är jobbigt att inte veta när det kommer att funka. Jag är övertygad om att det kommer att funka. Efter lite läsande på nätet inser jag att läkare sagt till flera par som varit gravida tidigare att det bara är en fråga om när det kommer att funka igen.

Men att inte veta är jobbigt. Tänk om vi kunde få veta. Då skulle det inte göra något om det tar lite tid tills dess. Ovissheten är det jobbiga.

Nu var ju tanken att jag inte skulle tänka så mycket på detta just nu. Jag ska fokusera på annat och inte grotta ner mig. Lätt att glömma bort.

Målet

Det mest fantastiska som jag kan föreställa mig, vore att få ett barn tillsammans med Fredric. Jag vet att vi skulle vara så bra.

Med det i tanken blir det lättare att kämpa på med ivfandet. Det är det värt. Hela ivf-proceduren gick bra, både psykiskt och fysiskt. Det var tiden efter testet som var det jobbiga. Just nu finns det inget jag kan göra. Därför försöker jag ta en paus från ivf-tankarna tills det är dags för fet. Nu ska jag leva som vanligt.

Samtal med en vän

Mobilen ringde på jobbet. Jag såg i displayen att det var A-S. Ett kort ögonblick tvekade jag och övervägde att inte svara. Knäppt. A-S är en av de bästa att prata med, vad det än gäller. Jag svarade så klart.

Det var trevligt att prata med henne. Vi uppdaterade oss båda om vad som hänt på sistone. A-S har ingen egen erfarenhet av ivf, men hon är så ödmjuk och hör vad jag säger. Det känns bra. Jag kan inte låta bli att jämföra med en annan vän sedan länge. Hon har ingen som helst förståelse eller förmåga att ens ana hur jag känner. A-S berättade om några vänner som misslyckats med sitt första ivf-försök lite före oss och nu ska de försöka igen. Ett annat par väntade på att deras ivf-bebis skulle komma vilken dag somhelst. Jag tycker om att höra om andra ivfare. Även om det inte påverkar vårt resultat.

Vi bestämde att det är dags för fika lite längre fram.

Ledsen och tid för FET

Känslorna hann inte med i vad som hände och vad vi hoppades på. Jag trodde att jag hade klarat mig ganska bra och kunde se framåt. Men så blev jag ledsen igen. Inget är riktigt roligt.

Efter en bra stund i telefonkö kom jag fram till Sahlgrenska i morse. Jag fick prata med Virrpannan, vi har träffat henne förut. Även om hon är lite snurrig var det skönt att prata med henne. Vi fick tid för FET vecka 7-8. Det beror lite på när kroppen kommer in i sin normala cykel. När det finns en plan är det lättare att släppa tankarna. Nu känns det lite bättre. Igen.