När jag går hem

Idag hade vi möte på jobbet. Vi pratade om när jag går hem, vem som ska ersätta mig och när. Jag går hem. Det känns komstigt. Det har aldrig varit jag som ska gå hem på mammaledighet. Efteråt lunchade jag med chefen som frågade hur länge jag hade tänk vara ledig. -Ett år, svarade jag och mös.

Surprise

Jag tänker mest hela tiden på graviditeten eller något som har med den att göra. Mammakläder, barnvagn, aktuell vecka, föräldraledighet, känna-efter i magen... Ändå kommer det som en överaskande tanke då och då. Ja just det, shit jag är ju gravid. Dra upp tröjan och titta ner. Ja se där, där är magen. På mig. Vad märkligt!

Piratpengar efterlyses

Ända sedan dag ett har jag varit extra sugen på salt godis. Först djungelvrål, men det kändes inte helt hunda. Nu vet jag vad jag vill ha. Piratpengar! Så gott. Tyvärr har jag insett att de är svåra att hitta. Jag letar vidare.

Jag börjar bli mer och mer sugen på sushi också. Egentligen är det helt ok att äta sushi som gravid numera. Men det tar ändå emot lite. Jag väntar på en underbar sushi i februari.

Lustigt nog är jag inte alls sugen på alkohol. Inte det minsta. Jag som är så förtjust i både öl och vin.

Vecka 16

Idag startar vecka 16. Jag väntar på att få känna några rörelser i magen. Det känns som ilningar ibland. Men det kan inte vara några rörelser, så har jag känt i flera veckor. Två gånger, när jag duschat, har det känts som små nyp i magen. Vad nu det kan vara?

Annars är den största nyheten att jag bara använder mamma-jeans nu. Jag har lånat två par av lillasyster, som hon så sött låtit bli att lägga upp för att de skulle passa mig. Jeansen är underbart sköna, inga mer vanliga jeans med uppknäppt knapp för min del.

Andra trimestern

Någon gång den senaste veckan spatserade vi in i andra trimestern. Det känns bra. En tredjedel avverkad. Vi planerar på lite smått. Funderar på barnvagn och så. Men tanken på att en liten bebis ska flytta in här i februari känns löjligt overklig. Jag tror det när jag ser det.

Jag är på gott humör och njuter av min hårda kula till mage.

I backspegeln

Tiden innan graviditeten känns avlägsen. Sorgen och identiteten "ofrivilligt barnlös" minskar. Jag kan tänka "Var det verkligen så jobbigt?". Men jo, det vet jag att det var. Riktigt pissigt jobbigt och sorgligt. Det är skönt att det är över nu.

Alla ledsna dagar. De fula känslorna; avundsjuka, missundsamhet och därmed också skammen över att tänka och känna så. Värst var dagarna med kladdig äcklig ångest. Det enda som hjälpte då var att tänka att det förmodligen kommer att kännas lite lite bättre imorgon.

Jag tänker på hur jag undvikit att träffa vissa vänner av rädsla för att få "fel" frågor och därmed brista. Tiden räknades i cykler. Inte planera in vadsomhelst på potentiella värsta-dagar.

Ändå tycker jag att det började kännas bättre redan i våras. Kanske för att vi berättat för fler och fler.

Jag vill inte vältra mig i sorg, och tänker knappt alls på den tiden nu. Men det är väldigt jobbigt när den största önskan är att få barn och misslyckanden avlöser varandra, år efter år. Jag vill komma ihåg att det har varit jobbigt, det har trots allt gett mig en del också och jag är inte bitter. Jag tror och hoppas att jag har blivit mer ödmjuk och inte tar saker för givet som jag kanske skulle gjort annars. Jag tänker också på alla de jag har träffat som fortfarande kämpar på.

Jag är väldigt facinerad av hela ivf-processen och jag är så tacksam att det lyckades för oss. Vem vet om det blir fler ivfer i framtiden.

Nu ser vi framåt.