I backspegeln

Tiden innan graviditeten känns avlägsen. Sorgen och identiteten "ofrivilligt barnlös" minskar. Jag kan tänka "Var det verkligen så jobbigt?". Men jo, det vet jag att det var. Riktigt pissigt jobbigt och sorgligt. Det är skönt att det är över nu.

Alla ledsna dagar. De fula känslorna; avundsjuka, missundsamhet och därmed också skammen över att tänka och känna så. Värst var dagarna med kladdig äcklig ångest. Det enda som hjälpte då var att tänka att det förmodligen kommer att kännas lite lite bättre imorgon.

Jag tänker på hur jag undvikit att träffa vissa vänner av rädsla för att få "fel" frågor och därmed brista. Tiden räknades i cykler. Inte planera in vadsomhelst på potentiella värsta-dagar.

Ändå tycker jag att det började kännas bättre redan i våras. Kanske för att vi berättat för fler och fler.

Jag vill inte vältra mig i sorg, och tänker knappt alls på den tiden nu. Men det är väldigt jobbigt när den största önskan är att få barn och misslyckanden avlöser varandra, år efter år. Jag vill komma ihåg att det har varit jobbigt, det har trots allt gett mig en del också och jag är inte bitter. Jag tror och hoppas att jag har blivit mer ödmjuk och inte tar saker för givet som jag kanske skulle gjort annars. Jag tänker också på alla de jag har träffat som fortfarande kämpar på.

Jag är väldigt facinerad av hela ivf-processen och jag är så tacksam att det lyckades för oss. Vem vet om det blir fler ivfer i framtiden.

Nu ser vi framåt.