Gryende kämparglöd

Idag känns det lite bättre. Jag känner mig fortfarande skakig från urladdningen igår. Vet inte riktigt vad som hände. Det brast på något sätt. Det förvånar mig faktiskt lite. Jag har känt mig riktigt avslappnad de senaste månaderna. Särskilt under vår härliga skidsemester.

Jag somnade som en stock igår, men kände mig inte alls utvilad i förmiddags. En gubbe på jobbet drog med mig på lunchpromenad. Det var skönt. Nu börjar kämparglöden komma tillbaka.Vi är ju inne i detta nu. Om det är ett eller ett par försök till som krävs vore det väl själva den om vi inte orkade med sista biten efter allt det här jobbiga vi varit med om.

Igår fick jag jättefina tulpaner av Fredric. Jag blir glad när jag tänker på dem.

Tårar

Det gick inte denna gången heller. Jag blev väldigt besviken. De sista två dagarna trodde jag att det hade funkat. Det har jag iof trott många gånger förr. Den här gången var det tyngre.

Eftersom jag inte alltid kan ringa ostört på jobbet testade jag att ringa till Sahlgrenska i bilen imorse. Jag hoppades på att få en tid för vår sista frysis redan i nästa cykel. Det var överbokat den veckan så vi måste vänta ytterligare en månad. Jag blev jättebesviken. Det känns som om det blir så mycket hopp på den då. Det är ju inte ens säkert att den klarar att tinas upp. Barnmorskan var jättesnäll, och pratade länge trots att telefonkön var lång.

Jag frågade om vi kan få göra en ivf-stimulering nu före frysisen istället. Men då grät jag så mycket att hon nog inte hörde vad jag sa. Jag vet att de inte gör så. Hon sa att vi med största sannorlikhet hinner med en ivf-stimulering innan sommaren, om det behövs. Bra.

Dagen har varit hemsk. Tårarna har kommit så snart jag tänkt på allt det här. Nu har jag i alla fall pratat och kramats med Fredric, så det känns bättre. Det ska bli skönt att få sova och vakna till en ny dag imorgon.

Jag blir galen

Jag vet så väl hur dessa dagar brukar vara. Tyvärr. Men nu orkar jag inte mer. Jag växlar mellan att inte våga gå på toaletten och att springa dit så fort jag känner något, vad som helst. Det här driver mig till vansinne.

Tankarna glider iväg stup i ett. Ena stunden tänker jag på hur jag ska spendera mina mammadagar, vilka bebiskläder jag vill köpa och vilket namn vi ska välja. Nästa sekund vaknar jag upp och bannar mig själv. Tänker istället på mensvärk och hur jag berättar för Fredric att det inte har funkat, den här gången heller. Ja i så fall får jag dricka vin till helgen. Det skulle ju vara gott. Men det tröstar inte.

Väntan

Nä, nu orkar jag inte vänta mer. De senaste dagarna har jag inte känt någonting. Inget. Mindre än i vanliga fall. Idag har jag ont i magen, vilket jag är väl medveten om att det kan vara både bra och dåligt. Suck.

Symptomletardagar

Jaha, så var man här igen. Dags att känna efter. Det är forfarande hyffsat tidigt, men inte omöjligt för symptom. Jag är inte nöjd. Det jag ser som positivt är att jag har haft ont i magen i snart fyra dagar. Det varierar lite till och från. I övrigt inget. Kanske är jag mer känslig. Men det är jag ju alltid. Idag är det ruvardag 7.

Identitet

Det tar verkligen emot att skriva eller säga orden "ofrivillig barnlöshet". Jag vill inte vara det och jag tycker inte om orden. Det känns som en diagnos, kanske är det det är. Innebörden är jag däremot välbekant med. Under de här åren som har gått har den sorgen växt in och blivit en del av min identitet. Jag kan vara glad och lycklig, men den finns där som ett litet mörkt moln. Jag vill inte bära på den längre, jag vill kunna lägga den bakom mig och låta den vara där. Det skulle kännas bra. När det här är över tror jag att jag skulle kunna uppskatta den här tiden och erfarenheten. Kanske.

Jag tänker på om det nu har funkat denna gången. Jag tänker fram till plusset, det är målet. Det skulle kännas så märkligt att istället ha identiteten gravid. Jag tycker inte om barnlösheten. Men jag är van vid den, jag vet hur den känns och vad den innebär. Jag kan den, det är en märklig trygghet.

Jag ruvar

I veckan har vi varit i Branäs och åkt skidor. Det var härligt. Några dagar med strålande sol och många kilometer i skidspåren. Jag har knappt tänkt på det stundande FET. Under veckan fick vi tid på fredag. Perfekt timing då vi skulle åka hem på tordagen. När vi åkte hem fick jag några korta ångestattacker av nervositet.

Vi hade två embryon i frysen. Det är ca 70-80% chans att ett embryo klarar att tinas. Med två st i frysen hade vi goda odds. De tinar ett i taget. och förhoppningsvis skulle det räcka att tina ett. Jag skulle vara på plats 13.30. Om det är så illa att inget embryo klarat sig ringer de innan det. Det var en nervös fredag förmiddag. Jag växlade med att stirra tomt framför mig och försöka få tiden att gå. Jag vågade inte gå på toaletten. När klockan passerat 11 började jag ana att det skulle bli av. -Oj, är jag redo för detta? Det har känts så avlägset de senaste veckorna. Nu var vi plötsligt där. Jag bestämde mig för att hålla ut en timme till. Sedan skulle jag anteckna på tavlan att jag skulle vara borta på eftermiddagen och stänga ner för dagen. Timmen gick utan att telefonen ringde. Yes! Jag pratade med Fredric och gav mig av.

Vid Sahlgrenska fanns det flera lediga platser på min favoritparkering. Ja, jag har en sådan nu. När jag visade mitt högkostnadskort i kassan kikade jag efter mitt namn då kvinnan bockade av mig på listan över de som skulle göra äggåterföring. Japp, där var mitt namn. Skönt. Jag fick sitta länge i väntrummet. Personalen beklagade att det var förseningar. Det gjorde mig ingenting.

Jag var en av de sista som blev uppropade. Det var den norska barnmorskan som hade hand om oss. Hon är min favorit. Jag bytte om till skjortan och de långa strumporna och lade mig på min brits. En tjej till hamnade i britsen bredvid, bakom skynket. Jag läste en skvallertidning och blundade sedan. Jag somnade. Efter en stunds slumrande vaknade jag till och hörde snart mitt namn. Det var dags. Jag kände mig yrvaken. Det var en labbkvinna som hämtade mig. Jag var nyfiken på vilken läkade det skulle vara. Det var en kvinna som jag inte träffat tidigare. Både läkaren och labbkvinnan var trevliga. Labbkvinna berättade att det första tinade embryot klarat sig bra. Vi hade alltså ett kvar i frysen. Jag blev glad och lite förvånad.

Jag höll ul-apparaten mot magen och kikade på skärmen. Läkare sa att livmodern och slemhinnan såg fin ut. Jag såg hur katetern kom in i livmodern. Stämningen var väldigt glad och trevlig. Jag tänkte att om detta ska lyckas någon gång måste det ju vara vid ett sådant här tillfälle. Jag såg hur ägget placerades mitt i livmodern. Det var en vit prick. Jag ville inte släppa den med blicken. Efteråt fick jag massvis av lyckönskningar. Jag gick tillbaka och bytte om. Så snart jag kom ut i solskenet ringde jag till Fredric. Nu ruvar jag.

Confession time

När jag var gravid såg jag ett erbjudande för gravida på någon sida. Man skulle få något nummer av tidningen Vi föräldrar -gravid. Jag anmälde mig glatt där. Och fick en tidning hem. Vad jag inte visste var att det automatiskt genererades en prenumeration på vanliga tidningen Vi föräldrar.

Sen fick jag missfall, och någon gång i den vevan började alltså Vi föräldrar dimpa ner i brevlådan. Inte helt lyckat! Jag blir inte ledsen när den kommer, jag tycker om att läsa den. Men det känns skumt. Lite som förbjuden mark. Och jag kan bara inte ta mig för att avboka den. Det tar emot. Jag tänker att snart ska jag ändå läsa den. Men tiden går. Huruvida jag tycker att den är bra är en annan sak.

Rädd

Till en början tyckte jag att det var frustrerande att vänta på FET. Jag ville fortsätta direkt. Nu har den här mellanperioden sjunkt in och slutligen blivit ganska behaglig. Vi har varit i Italien och ska snart åka till fjällen. Jag tränar igen och ser fram emot våren. Men nu närmar det sig FET. Det gör mig rädd. Och smått förväntansfull. Jag vill inte tänka på det just nu utan skjuter undan tankarna så snart de kommer. Ibland.

Försoning

Jag och gamla vännen är vänner igen. Vi har väl inte direkt varit osams och därmed inte heller slutit fred. Den sista tiden har vi pratat strunt precis som förut. Det tar jag som att det är bra igen, jag förutsätter att hon känner likadant.

Sista tiden har jag funderat på det att jag stör mig och blir sårad av vissa kommentarer. Jag vet att det inte är illa menat och att jag är orättvist selektiv med vems ord jag reagerar på. Nu hade jag kommit fram till att jag inte ska tänka mer på vad folk säger (för det är ju så lätt). Men nu när vi är i mellanperioden tänker jag inte så mycket och känner mig gladare.

Ändå. Igår sa en gravid vän som är väl medveten om hur det ligger till, att det är så hemskt att vara gravid. Usch och fy. Jag vet att hon uttrycker sig på det sättet vad det än gäller. Men ändå, hon sa nästan "ge er inte in på detta". Det som sårar mig är att hon inte tänker på att jag är så skör när det gäller sånt. Det har vi pratat mycket om. Nu har jag skrivit om det och hoppas att det innebär att jag släpper de tankarna med denna punkt.

Annars är det rätt så bra nu. Vi var i trevliga Treviso i helgen och annat roligt ligger i kalendern under våren. Så på det hela mår jag ganska bra.