Det närmar sig FET-tider

Förra veckan ringde jag till SU för att justera i planeringen. Det verkar bli en vecka senare än vi först trodde. Som vanligt var det telefonkö. Jag blev lite stissig när jag tänkte på mitt förra samtal med dem. Inte gråta nu, inte gråta nu. Det gick bra.

Humöret, hoppet och tankarna växlar verkligen. Härom veckan kände jag mig inte alls hoppful. Den kladdiga ångesten gjorde sig påmind. Jag försökte att tänka på att det nog känns bättre om någon dag. Och så blev det. Nu är jag på bra humör igen. Ja, ganska glad faktiskt.

De sista dagarna har jag kommit att tänka på att det faktiskt kan vara så att vår graviditet börjar nu. Att all väntan och kämpande är över. Men jag tror inte att det kommer lyckas. Orkar faktiskt inte tro det.

Vi har bara ett embryo i frysen nu. Det kan ju hända att det inte klarar sig. Jag tror att jag kan ta det i så fall. Förra gången hade varit värre. Om inget av våra två hade klarat sig. Det känns som att om vårt enda inte klarar sig när det förra gjorde det, ja då hör det till oddsen i så fall.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på om det skulle lyckas nu. Med vår sista frysis. Det skulle kännas bra att inte lämna någon i frysen. Göra rent hus liksom. Men jag tillåter mig inte att tro att det skulle bli så otroligt bra bara för att det skulle "passa bra". Nej, att det skulle lyckas för att det passar så bra just då, eller att det skulle lyckas för att det inte alls passar den månaden, det har jag lagt bakom mig sedan länge. Funkar det så funkar det. Ödet hit och ödet dit ger jag inte mycket för.