Om honom

Han fick sitt namn för snart två år sedan. Vi pratar om honom som om han redan fanns. Vi pratar om vad han ska göra och hur han är. Det känns som att han redan finns. Men ändå inte. Vi väntar bara på att han ska komma.

Mellanperiod

Jag måste tänka och räkna efter för att veta vilken dag jag är på. Det känns ovant. Jag som brukar ha stenkoll. Nu är vi i en mellanperiod. Det är ingen vanlig cykel eftersom kroppen inte har hunnit komma in i gamla hormonvanor efter ivfen. Det är bara att vänta och se när den är i takt igen. Efter missfallet kom den in i regelbundna cykler nästan direkt. Det är bra.

Tankarna finns såklart där ändå även om det blir ett litet avbrott.

Lyckolista

Jag ska skriva en lyckolista. En lista över de händelser som jag ser allra mest fram emot. När jag är där och får bocka av tänker jag njuta extra mycket. Återkommer.

Bloggläsande igen

Tidigare bestämde jag mig för att inte läsa ivf-bloggar, eftersom det kan vara deppigt ibland. Det gick inte så bra. Jag läser fortfarande. Det får gå. Jag tycker om att läsa dem. Jag känner en gemenskap. Det är skönt att veta att man inte är ensam med sorgen och alla knäppa tankar. Och det är riktigt roligt när någon lyckas. Det gör mig glad och hoppfull. Tänk att få skriva: Efter x ivfer lyckades vi och väntar nu vårt första barn. När det blir min tur att skriva så, då är jag världens lyckligaste.

I natt drömde jag

Innan jag somnade i natt tänkte jag att om vi ska få ett barn vill jag drömma om det nu. Som ett tecken. Det gjorde jag. Fredric skulle parkera bilen med barnvagnen i, och jag bar på en liten kille. Jag höll honom hårt. Jag tog på honom tjockare kläder när det blev kallt. Och sedan skulle jag byta blöja.


Jag var glad när jag vaknade.

Ovissheten är jobbig

Det är jobbigt att inte veta när det kommer att funka. Jag är övertygad om att det kommer att funka. Efter lite läsande på nätet inser jag att läkare sagt till flera par som varit gravida tidigare att det bara är en fråga om när det kommer att funka igen.

Men att inte veta är jobbigt. Tänk om vi kunde få veta. Då skulle det inte göra något om det tar lite tid tills dess. Ovissheten är det jobbiga.

Nu var ju tanken att jag inte skulle tänka så mycket på detta just nu. Jag ska fokusera på annat och inte grotta ner mig. Lätt att glömma bort.

Målet

Det mest fantastiska som jag kan föreställa mig, vore att få ett barn tillsammans med Fredric. Jag vet att vi skulle vara så bra.

Med det i tanken blir det lättare att kämpa på med ivfandet. Det är det värt. Hela ivf-proceduren gick bra, både psykiskt och fysiskt. Det var tiden efter testet som var det jobbiga. Just nu finns det inget jag kan göra. Därför försöker jag ta en paus från ivf-tankarna tills det är dags för fet. Nu ska jag leva som vanligt.

Samtal med en vän

Mobilen ringde på jobbet. Jag såg i displayen att det var A-S. Ett kort ögonblick tvekade jag och övervägde att inte svara. Knäppt. A-S är en av de bästa att prata med, vad det än gäller. Jag svarade så klart.

Det var trevligt att prata med henne. Vi uppdaterade oss båda om vad som hänt på sistone. A-S har ingen egen erfarenhet av ivf, men hon är så ödmjuk och hör vad jag säger. Det känns bra. Jag kan inte låta bli att jämföra med en annan vän sedan länge. Hon har ingen som helst förståelse eller förmåga att ens ana hur jag känner. A-S berättade om några vänner som misslyckats med sitt första ivf-försök lite före oss och nu ska de försöka igen. Ett annat par väntade på att deras ivf-bebis skulle komma vilken dag somhelst. Jag tycker om att höra om andra ivfare. Även om det inte påverkar vårt resultat.

Vi bestämde att det är dags för fika lite längre fram.

Ledsen och tid för FET

Känslorna hann inte med i vad som hände och vad vi hoppades på. Jag trodde att jag hade klarat mig ganska bra och kunde se framåt. Men så blev jag ledsen igen. Inget är riktigt roligt.

Efter en bra stund i telefonkö kom jag fram till Sahlgrenska i morse. Jag fick prata med Virrpannan, vi har träffat henne förut. Även om hon är lite snurrig var det skönt att prata med henne. Vi fick tid för FET vecka 7-8. Det beror lite på när kroppen kommer in i sin normala cykel. När det finns en plan är det lättare att släppa tankarna. Nu känns det lite bättre. Igen.