Hit och dit och tillbaka igen

Gårdagen var helt tokig. Mensdag 1 och därmed halvtråkigt humör.

Jag ringde till Sahlgrenska för att meddela att vår fet inte funkat, och höra om vi hinner med en hel stimulering direkt innan semestern. Jag hade tom med mig nässprayen till jobbet för att kunna börja direkt vid klarttecken. Tyvärr var det fullbokat, överbokat, tokbokat. Så det gick inte. Jag blev väldigt förvånad, hade inte tänkt på det som ett alternativ. Vi planerades in till direkt efter sommaruppehållet. Spraystart under semestern för att vara redo när de öppnar.

Besviken men inte helt nedslagen ringde jag till vigselbokningen för Rådhuset (jo, vi ska GIFTA oss, tjoho). Vi kan inte skicka in anmälan innan hinderprövningspapprena kommit från Skatteverket. Förra veckan fanns det tio platser kvar till vår lördag. Jag ville alltså kolla att det fortfarande fanns platser kvar. Inbjudningarna till familjen skulle postas samma dag. Tja, små marginaler. Kvinnan meddelar att det finns tre platser kvar. Gulp! Inte en chans att det finns plats för oss om några dagar när vi kan posta anmälan alltså. Jag frågar om det finns möjlighet att reservera en plats. Kvinnan säger att hon inte brukar göra så för att det ska vara samma chans för alla. Jag vet inte vad eller varför, men hon säger att hon kan sätta in en lapp i pärmen med våra namn. Och därmed räddar hon mig. Ett nej där och då hade inneburit avgrunden för mig efter att precis ha misslyckats på tredje ivf-återföringen och fått besked om att vi inte kan fortsätta förrän om fyra månader. Jag är otroligt tacksam.

Som en vild chansning mailade jag till Carlanderska för att höra om det möjligtvis skulle gå att göra ett försök där före sommaren. Jo tjena, säkert. Men kanske, kanske. De brukar ringa upp senare samma dag. Dags att krama mobilen igen och hoppas på samtal denna gång.

Såklart var det inplanerat jobbmöte och utvecklingssamtal just den här dagen, dag 1. Piss alltså. Men det gick riktigt bra. Jag kände mig på hyffsat gott humör, och hoppades att Carlanderska skulle vänta med att ringa tills efter mötena.

Efter utvecklingssamtalet promenerade jag iväg och postade inbjudningarna som vi formulerade och scrappade ihop kvällen innan. Jag passade på att köpa frimärke till ett eventuellt postande av intyg och anmälan till Rådhuset. Anmälningsblanketten skrevs ut.

På eftermiddagen ringde Carlanderska och meddelade att vi visst kunde köra en omgång före sommaren. Med början nästa dag. Hoppsan, oj då måste vi bestämma oss nästan nu på en gång alltså. Samtal med Fredric och vägande för och emot. Hur göra? Vi kör.

Nytt samtal med Carlanderska. Det blir korta metoden. Sprutor direkt utan spray. Tid för sprutskola dagen efter. Jag har inte använt deras preparat innan.

När det var dags att åka hem var jag helt skakig, känslorna och tankarna snurrande runt. Shit, vad fort allt händer. Det är lika bra det. Oj, oj. Kära nån.

Tjugo över fem vittjar jag brevlådan och ser ett kuvert från Skatteverket. Kopplar inte alls. Är det ett komplement till deklarationen? Våra intyg såklart! Skitbra. Fredric kastar sig iväg till träningen. Jag fyller i lappen och prisar mig själv som förberett så bra med frimärke, kuvert och anmälningslappen. Spring bort till Jaegersdroffsplatsen och postlådan med tömning 18.00.

Springer tillbaka i värmen och slinker svettig in på bostadsrättsförmedlingens årsstämma där jag väljs in till styrelsen.

Sen är jag helt slut.

Pre-ledsen

Denna ruvningen känns väldigt lik den förra. Inga symptom. De senaste dagarna har jag tänkt på hur det var förra gången. Hur ledsen jag blev. Jag har inte tillåtit mig att tro att det har funkat denna gången. Igår började mensvärken. Jag blev ledsen i förväg. Inte så mycket. Idag känns det lite bättre igen.

Ruvardag 8

Tiden rullar på. Det har varit fullt upp det sista. Jag har inte riktigt hunnit med att fundera på hur det ska gå den här gången. Det är nog lika bra det. Känningar så här långt; öm i magen till och från. I övrigt inget särskilt.

Jag ruvar igen

Gårdagen var nervös till en början. Det är konstigt det här med fet. Jag vet sedan länge ungefär vilken dag det ska bli av. När jag har fått utslag på ägglossningsstickan vet jag att det blir fet tre dagar senare. Förhoppningsvis. Det är just det där att man inte vet säkert om embryot ska klara upptiningen. Vi åker nästan dagligen förbi SU. Och jag kan inte tänka att imorgon ska jag dit. Jag vet ju inte.

Jag försökte lugna mig och tänka att det inte alls är konstigt om de ringer och säger att det inte blir av. Det skulle nästan vara konstigare om de inte ringde. Förmiddagen bestod av illamående, svett och en dunkande puls. När det ringer till min mobil eller en mobil i närheten raspar det i radion på jobbet. Det hände åtskilliga gånger igår. Ingen SU. När klockan var mycket och jag började ana att det skulle bli av ringde Fredric. Jag ryckte till så nacken sträcktes och hjärtat åkte upp i halsen. Ingen SU.

Denna gången följde Fredric med. Solen sken när jag hämtade upp honom. Vi hittade ingen parkering, inte ens på vår parkering. Jag sprang in i förväg. Det var med stor lättnad jag sträckte mig fram i disken och såg mitt namn på listan. Skönt. Det gick snabbt. Jag hann knappt sätt mig förrän vi ropades upp. Jag följde vant efter barnmorskan som placerade mig i sängen längst in av tre i ett rum. Jag bytte om till rocken och strumporna och fotade mig själv med mobilen.

Efter en liten stund kom Fredric in till mig. Vi slöade och läste skvallertidiningar. När tjejerna in sängarna innan mig var klara blev det vår tur. Vi hämtades av en labb-tjej som hette Elin. Hon var trevlig. Vi gick in i slussen. Jag tänkte på hur det var när jag stod där och väntade på äggplocket. Vad rädd jag var då.

Återförandet gick snabbt som vanligt. Det känns knappt. Det kändes bra att Fredric var med. Tyvärr använde inte denna läkaren ultraljudsskärmen, så Fredric fick inte se hur det ser ut. Och jag som hade tänkt att vi skulle fota skärmen. Fredric oroade sig för att labbtjejen skulle snubbla och tappa röret med embryot. Det gick bra.

Efteråt kändes det så skönt. Men lite overkligt faktiskt. Det gör det fortfarande. Jag tänker knappt alls på att jag ruvar nu.

Tänk om

Tänk om det vore så att det är nu, snart, som vår graviditet börjar. Resan mot det som ska bli vårt efterlängtade barn. Det är verkligen en svindlande tanke.

Magtitt

Jag sprang på en kollega som jag tycker mycket om. Vi har inte setts på väldigt länge, men hon känner till vår situation. Vi hejade förvånat, och så kom den, magtitten. För ett ögonblick tittade hon på min mage. Usch, jag avskyr det och kände obehag. Jag klandrar henne inte, det var såklart i välmening. Och jag har också tittat på magar och funderat många gånger. Det går på automatik. Men jag tycker inte om det.

Det närmar sig FET-tider

Förra veckan ringde jag till SU för att justera i planeringen. Det verkar bli en vecka senare än vi först trodde. Som vanligt var det telefonkö. Jag blev lite stissig när jag tänkte på mitt förra samtal med dem. Inte gråta nu, inte gråta nu. Det gick bra.

Humöret, hoppet och tankarna växlar verkligen. Härom veckan kände jag mig inte alls hoppful. Den kladdiga ångesten gjorde sig påmind. Jag försökte att tänka på att det nog känns bättre om någon dag. Och så blev det. Nu är jag på bra humör igen. Ja, ganska glad faktiskt.

De sista dagarna har jag kommit att tänka på att det faktiskt kan vara så att vår graviditet börjar nu. Att all väntan och kämpande är över. Men jag tror inte att det kommer lyckas. Orkar faktiskt inte tro det.

Vi har bara ett embryo i frysen nu. Det kan ju hända att det inte klarar sig. Jag tror att jag kan ta det i så fall. Förra gången hade varit värre. Om inget av våra två hade klarat sig. Det känns som att om vårt enda inte klarar sig när det förra gjorde det, ja då hör det till oddsen i så fall.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på om det skulle lyckas nu. Med vår sista frysis. Det skulle kännas bra att inte lämna någon i frysen. Göra rent hus liksom. Men jag tillåter mig inte att tro att det skulle bli så otroligt bra bara för att det skulle "passa bra". Nej, att det skulle lyckas för att det passar så bra just då, eller att det skulle lyckas för att det inte alls passar den månaden, det har jag lagt bakom mig sedan länge. Funkar det så funkar det. Ödet hit och ödet dit ger jag inte mycket för.