Tårar

Det gick inte denna gången heller. Jag blev väldigt besviken. De sista två dagarna trodde jag att det hade funkat. Det har jag iof trott många gånger förr. Den här gången var det tyngre.

Eftersom jag inte alltid kan ringa ostört på jobbet testade jag att ringa till Sahlgrenska i bilen imorse. Jag hoppades på att få en tid för vår sista frysis redan i nästa cykel. Det var överbokat den veckan så vi måste vänta ytterligare en månad. Jag blev jättebesviken. Det känns som om det blir så mycket hopp på den då. Det är ju inte ens säkert att den klarar att tinas upp. Barnmorskan var jättesnäll, och pratade länge trots att telefonkön var lång.

Jag frågade om vi kan få göra en ivf-stimulering nu före frysisen istället. Men då grät jag så mycket att hon nog inte hörde vad jag sa. Jag vet att de inte gör så. Hon sa att vi med största sannorlikhet hinner med en ivf-stimulering innan sommaren, om det behövs. Bra.

Dagen har varit hemsk. Tårarna har kommit så snart jag tänkt på allt det här. Nu har jag i alla fall pratat och kramats med Fredric, så det känns bättre. Det ska bli skönt att få sova och vakna till en ny dag imorgon.